Det är lätt att luras av hans utseende, men Magnus Lindroth är kampsportaren som går den mjuka vägen. Han är visserligen utbildad självförsvarsinstruktör, men inuti den där extremt vältränade kroppen klappar ett varmt hjärta, och bor ett sinne som ständigt söker sig till ro. Du behöver alltså inte vara ett vigt muskelpaket för att uppskatta hans mjuka och inkännande yoga. Hans klasser passar för alla.

-Yoga börjar där du är, säger Magnus, och hans klasser är ett utmärkt exempel på det. Det spelar ingen roll om du är nybörjare eller erfaren yogi; hans tydliga instruktioner och stabila närvaro gör att alla känner sig hemma. Det första passet vi gör med Magnus under Talande Tystnad, heter passande nog ”Kom hem”.

– I en tid av ständig uppkoppling med för lite avkoppling, är det viktigt att vi lär oss slappna av, verkligen slappna av. Det är så vi ska gå in i den här tysta retreaten: avslappnade, i kontakt med oss själva.

-Våra kroppar innehåller många rum, och med hjälp av olika verktyg får vi tillgång till fler av dem.

Magnus Lindroth är utbildad yogainstruktör, men han är också diplomerad coach, mental tränare i stresshantering och arbetar med livstils- och förändringsprocesser på individ och gruppnivå.

-Allt hänger ihop. Vi gör inte yoga för att bli bättre på yoga, utan för att bli bättre på livet.

Martina, varför ska man komma på Talande Tystnad?

För att det är en sån fin kombination av olika saker som samverkar. Ibland behöver vi bli tysta för att kunna höra oss själva. Men när vi gör det, kan vi behöva prata om det vi hör. Och, få hjälp att lyssna uppmärksamt på allt vi säger till oss själva.

Det är så lätt att tro att det bara är de tankar vi hör inuti som berättar något för oss, men våra kroppar kommunicerar också hela, hela tiden. Därför är det så bra att vi yogar. Genom yogan skapar vi ett utrymme att få kontakt med oss själva även via kroppen.

Genom att växla mellan yoga, meditation och rum för existentiella samtal bidrar alla tre delarna till just kontakt med oss själva. Genom att vi är tystnad däremellan, förlorar vi inte den genom att känna pressen att vara i ständig verbal kontakt med andra. Däremot kan det vara skönt att det finns möjlighet att vara i tyst samvaro med andra, och inte känna sig helt utlämnad till sig själv.

Varför gör du den här retreaten tillsammans med Magnus?

För att vi kompletterar varandra så bra i det vi erbjuder. Han som yoga- och mindfulness coach, och jag som existentiell coach. Han vet hur betydelsefullt och utvecklande det är att använda yoga och meditation som ett sätt att leva lite bättre, och jag vet hur betydelsefullt det är att använda effekterna av yoga och meditation som verktyg i samtalen med sig själv och andra.

Jag har, liksom Magnus, yogat och mediterat i många, många år, men är skeptisk till mycket av det som påstås inom den världen. Magnus har liksom jag ett grundat förhållningssätt, och det gör att jag känner ett enormt förtroende för det han undervisar. Jag vet att det är väl underbyggt, och att han har provat allt han pratar om själv.

På samma sätt delar vi både synen på retreat inte som ett sätt att fly vardagen en stund, utan som ett sätt att ge sig själv verktygen att leva ännu lite mer medvetet och närvarande i den när vi återvänder till den.

Vad betyder yoga och meditation i ditt liv?

Yogan är mitt sätt att meditera i rörelse. Meditation är mitt sätt att ta emot hur det är att vara jag, just nu. Både yoga och meditation har varit, och är, ovärderliga som metoder att förstå mig själv och för att välja hur jag vill leva. Någon klokare människa än jag har sagt ”Förr använde jag min kropp för att komma in i yogapositionerna. Nu använder jag yogapositionerna för att komma in i min kropp.” Precis så är det för mig. Att yoga en timme är att kärleksfullt uppmärksamma vad min kropp berättar för mig, där och då. Att meditera en timme är att empatiskt uppmärksamma vad som pågår i mitt sinne. Jag försöker inte förändra något med det, varken min kropp eller mitt sinne, men över tid har både min kropp och mitt sinne förändrats av yogan och meditationen.

Varför är tystnad värdefullt för dig?

Jag tillhör de där som njuter av tystnad. En del blir stressade av den, men jag blir lugn. Jag tror det handlar om tid. Att det känns som om varje tanke och känsla får ta den tid den tar när inte mina egna och andras talade ord hackar upp och bestämmer tempot

.

För mig har det också varit fascinerande att upptäcka hur mycket ständiga samtal och ljud tar bort min förmåga med att vara i uppmärksam kontakt med vad jag behöver, vad jag verkligen behöver, här och nu. Ungefär som vi ibland äter något fast vi egentligen inte är hungriga, utan bara som ett sätt att byta inre stämning, istället för att lyssna på den där stämningen och ge oss det den säger att vi behöver, egentligen. Jag har till exempel under perioder av fasta upptäckt att jag äter för att jag är trött, eller för att belöna mig, eller för att slippa tänka på något jobbigt, eller för att jag fryser (!), istället för att lägga mig ner och vila, ge mig själv en nypa frisk luft, tänka färdigt den jobbiga tanken och göra något aktivt åt den - eller sätta på mig en tröja. På samma sätt har prat och samtal ibland fört mig bort från kontakten med mig själv, till och med när jag pratat OM mig själv…

Vad är egentligen ett existentiellt samtal?

Ett existentiellt samtal ger utrymme att vara med det där djupt allmänmänskliga, med de stora frågorna vi alla delar, i det lilla livet som är vårt. Vem är jag? Vart är jag på väg? Hur blev det så här? Vad vill jag, egentligen?

Vi reflekterar över vad det är att vara människa, och alldeles särskilt hur det är att vara du, just nu, ur det perspektivet. I ett existentiellt samtal försöker vi inte komma fram till att något är eller ska vara på ett visst sätt. Det finns inget rätt och inget fel. Inget bra och inget dåligt. Vi söker inget, men försöker förstå något. Vi strävar inte efter att förändra, men utforskar möjligheterna. Allt kan vi inte göra något åt, men allt går att begripa.

Vi småpratar inte, varken innan eller efter, och det som sägs i rummet, stannar i rummet. Du kommer in i tystnad och går ut i tystnad, kan stanna i din inre process och behöver inte dela den med någon annan efteråt. Någon, kanske du, delar sitt utforskande lite extra genom att bli coachad i en personlig fråga, inför gruppen. Alla, det vill säga även du, delar avslutningsvis vad det väckt i dem själv att lyssna empatiskt på coachingsamtalet.

Är det inte lite läskigt att åka på retreat?

Nej.

Jo.

Det beror på 😊.

Det kan vara läskigt att dra sig undan från bruset i ett par dagar, och det kan vara bara, bara skönt.

Det kan väcka det där vi ibland kallar FOMO, fear-of-missing-out, att inte kunna vara någon annanstans, vare sig fysiskt eller digitalt. Det kan kännas jobbigt att tänka på att äta ihop med andra utan att kallprata under tiden. Det kan skapa tankar om hur det ska bli om man behöver något men inte får uttrycka det i ord. Och man kan ha idéer om hur det är att bli ”talnödig” eller känna rädsla vid tanken på att behöva höra allt som pågår inuti en.

Det kan också vara rogivande att slippa bruset en helg. Att vila i att den här helgen är det det här jag gör, och inget annat, och jag är där jag är när jag är där. Att få njuta av maten med full uppmärksamhet på alla smaker, dofter och färger, och att fästa blicken på det vi vill. Att uppleva hur tystnad är så mycket mer än att inte prata. Att vara på en inre dejt med sig själv och lyssna lika uppmärksamt på oss själva som vi skulle göra på någon annan.

Hur det än är för dig, är det ungefär likadant för någon annan. Och bådadera går lika bra.